David Walsh och MONA: museet som en spelare byggde
Casino, blackjack strategi, roulette regler – och ett museum som förändrade Hobart.
Jag besökte MONA första helgen i september 2025 med en ganska enkel idé: gå genom byggnaden och se om den avslöjar något om mannen bakom den. Färjan gled över Derwentfloden, ljuset slog i sandstenen, och de 99 trappstegen från kajen upp till ingången kändes mer som en ritual än en entré. Spegelväggen som kastar tillbaka din egen blick gör jobbet: lämna ego här, ta med nyfikenhet in.
Vad är MONA?
MONA – Museum of Old and New Art – ligger ute på Berriedalehalvön i Hobart. Det är framför allt David Walshs privata samling av samtidskonst och antikviteter, men museet fungerar som en helt egen värld snarare än ett traditionellt galleri.
Det beskrivs ofta som det största privatfinansierade museet på södra halvklotet. Det är uthugget i berget, driver vinterfestivaler och föredrar svåra frågor framför enkla svar.
Vem är David Walsh?
David Walsh är den tasmaniske spelaren som blev samlare, museigrundare och oväntad kulturmotor för hela regionen. Han tjänade sina pengar genom systematiskt spelande – först genom blackjack, senare via avancerade pool- och racingmodeller – och omsatte vinsterna i konst, arkitektur och experiment.
September 2025: vad jag faktiskt såg
Här finns inga vanliga väggtexter. I stället får man ett O-device som följer dig genom rummen och berättar vad du tittar på – som ett spelterminalsystem, fast för konst.
Du rör dig nedåt, inte uppåt. Museet känns mer som en utgrävning än en byggnad; varje nivå är en ny lins in i Walshs tänkande.
Vattenverket “bit.fall” kastade ord i fallande droppar. “Cloaca” drog en publik vid matningstid. Luften var sval och mineralisk, nästan grottlik men ändå tydligt kontrollerad. MONA känns som en korsning mellan ett laboratorium och en hjärna i drift.
David Walsh – tidiga år och första fördelen
Han växte upp i ett arbetarklassområde i Hobart, med korta avstickare mot matematik och datorer innan han fastnade för spelvärlden. Blackjack blev första skolningen: lära sig strategi, räkna kort, vänta in rätt lägen, och spela när fördelen äntligen vände till ens egen sida.
Han arbetade ofta i team – spotters, back-counters och en “big player” som skulle dölja mönstren. Allt handlade om samma princip: mät, justera, upprepa.
Från spelbord till poolsystem
När han gick vidare till racing och poolmarknader tog han med sig samma metod. Gör din egen siffra. Bestäm när du spelar och när du kliver av. Sätt order innan känslor hinner blanda sig i. Efteråt: jämför utfallet med ditt eget “fair value”. Stämmer det inte – hitta felet.
Ett spel, steg för steg
Fyra minuter före start: poolen ser felprissatt ut, köp där värdet finns. Två minuter kvar: fyll på där reaktionerna är långsammast. Vid start: när stora pengar kommer in rör sig poolen mot ditt värde. Blir det rätt visar det att modellen fungerar. Blir det fel – förbättra till i morgon.
Vad David Walsh tycker om casinospel
- Poker: skicklighet först, varians sedan. Är du inte bäst vid bordet bör du resa dig.
- Blackjack: antingen har du en fördel eller så spelar du inte alls.
- Pokermaskiner: hans absoluta nej-linje, system byggda på beroende snarare än beslut.
- Slutsats: han skiljer alltid på informerat risktagande och beteendestyrda mekanismer.
Varför han inte byggde ett casino
Runt 2014–15 skissade Walsh på ett litet, exklusivt spelrum på MONA – utan pokermaskiner och bara för inbjudna gäster. Men de politiska riktningarna drog allt mer åt maskinintäkter, och Walsh vägrade. För honom är principer inte symboler; de är en del av modellen. Tvingas man gå emot dem, då är planen fel.
Hur konsten kom till MONA – köpt, beställd och riskerad
Det mesta i samlingen är antingen köpt eller beställt direkt av Walsh. Han föredrar projekt som tar tid – konst som utvecklas, förskjuts, vibrerar av osäkerhet.
Lån förekommer och offentliga bidrag har stöttat infrastruktur, men själva väggkraften ligger i hans privata risk.
“Snake” och varför MONA blev verklighet
Sidney Nolans enorma mural “Snake”, med sina 1 620 paneler, var central i museets utformning. Gångar och rytmer i byggnaden följer dess logik.
Walsh har sagt att han tjänade pengar utan att lämna spår. MONA blev spåret – ett laboratorium för att titta på världen och oss själva.
Vad MONA genererar
MONA är dyrt att driva och förlitar sig ibland på Walshs egna medel. Men effekten på Hobart är enorm: festivaler, fulla flyg, längre hotellvistelser, ett helt ekosystem som växer kring museet.
Beräkningar pekar på betydande turismintäkter varje år. MONA fungerar inte som en vinstmaskin, utan som en kulturell motor.
David Walsh: hem, resor och stil
Walsh bor ovanför museet, i en miljö av betong, glas och sten – mer som en arbetsplats än ett hem.
Resandet följer projekten: Europa för konstnärer, USA för samarbeten, Asien när något kräver hans närvaro.
Stilen har med åren blivit mer återhållsam: funktion före form, användbart före uppvisning.
Hur David Walsh arbetar – och vad han skriver
Dagarna fylls av texter: essäer, kommissionsunderlag, utställningsplaner, budgeter. Han skriver kort, ekonomiskt, exakt.
Ämnena varierar från evolution och perception till spelstrategi och tasmanisk politik. Han testar idéer med sitt team och skär bort det som inte håller.
“Vi är maskiner programmerade att lura oss själva. Det är så vi överlever.”
Äktenskap, vänner och tid
Han är gift med Kirsha Kaechele, konstnär och curator. Privatlivet håller han lågt. I kretsen finns konstnärer, samarbetspartners och gamla spelkontakter från syndikatens tid.
David Walsh förmögenhet – vad vi faktiskt kan säga
Hans förmögenhet är svår att precisera, men uppskattas ofta i de lägre hundratals miljonerna. Det beror på värderingar av konst, mark, fastigheter och eventuella spelvinster.
Det mesta kommer från syndikatvinster som sedan förvandlats till tillgångar: MONA, vingården, logi, mark. Om Walsh spelar i dag gör han det selektivt, med data som bas och alltid bort från ren slump.
Inte David Austin Walsh
Det är vanligt att blanda ihop honom med den amerikanske historikern David Austin Walsh. De har inget med varandra att göra.
Från balansräkning till arv
För Walsh är pengar inte en slutpunkt utan ett drivmedel. Byggnader, program och risker är sätt att omvandla kapital till något man faktiskt kan gå omkring i.
Arv, dödlighet och arbetet framåt
“Museet var inte planerat. Det uppstod.” Därför känns det levande, föränderligt, nästan pågående i realtid.
“Döden är inget att fnysa åt. Det är belöningen för att vi haft turen att födas.”
Han är inte morbid – han mäter. Vad består? Vad växer? Vad är värt att fortsätta?
Vad vi kan lära av David Walsh
När jag tog färjan tillbaka låg ett mörkt vatten framför mig och MONA sjönk ner bakom klipporna.
Walsh är inte en lista med regler. Han är ett temperament: nyfiket, rastlöst, skeptiskt och ändå märkligt varmt inför världen. Han spelade för att förstå vad som räknas – och byggde sedan ett museum för att fortsätta testa svaret.